moonlightdances

Solens sista strålar glimmade och solen sjönk sakta ner bakom horisonten. I den svala luften dansade myggorna i en svärm. Alice satt ensam vid strandkanten och blickade ut över vattnet och vågorna. Svala vindar kom vinande och hennes svarta hår piskade henne i ansiktet. Smärtan brände fortfarande efter Sebastians hårda ord.

"Du var aldrig tillräckligt bra för mig. Det är slut nu. Jag vill aldrig se dig mer!" Orden ekade än i hennes huvud, om och om igen. En ensam tår trillade ner för hennes kind. Sommarkvällen kändes så ensam och tom. Hennes mor hade aldrig älskat henne, systrarna brydde sig inte och hennes far hade hon aldrig träffat. Hon hade bara Sebastian. Långsamt reste hon sig och slängde väskan över axeln. Hon väde sig om och såg upp mot Strandgatans höghus. Ingen skulle någonsin få ta hennes Sebastian.

~*~

Telefonsignalen bröt tystnaden. Sebastian hade suttit under ett träd och sett ut äver vattnet. En smal svarthårig tjej hade fångat hans uppmärksamhet, där hon satt vid stranden ca 300 meter bort. Hon påminde om någon, men han kunde inte sätta fingret på vem det var. En bil dundrade förbi på gatan bakom honom.

Han fiskade smidigt upp telefonen ur byxfickan och ett leende bredde ut sig över hans ansikte när han fick syn på nummern.

" Hej älskling" svarade han.

Den svarthåriga tjejen hade försvunnit ur hans synfält. Han lyfte handen och rufsade till sitt nötbruna hår.Han älskade att höra Dianas röst. Det var så annorlunda att prata med henne, hon vaar alltid sprudlande glad. Till skillnad från Alice. Visst hade han gillat henne också, men hon fick honom alltid att känna sig illa till mods. Han ville inte ha några glädjesugare i sitt liv. Temperaturen i luften sjönk långsamt och himmlen var färgad i rosa och lila. En dag mot sitt slut.

"Vi ses älskling..." sade han i telefonen. "Jag älskar dig också"

Han avslutade samtalet och lade mobilen tillbaka i byxfickan. Då hörde han en kvist knäckas, alldeles bakom honom. Förvirrat kom han på fötter och vände sig om. Han såg rätt in i de välbekanta gröna ögonen. Hennes ansikte var hårt och uttryckslöst.

"Varför, Sebastian" viskade hon

Först kunde han inte finna orden. Men när chocken lagt sig kunde han återigen tala.

"Det är slut mellan oss. Jag har gått vidare och hittat en tjej som jag älskar."

Han såg en glimt av sorg i hennes ögon, men den försvann snabbt och ersattes av ilska.

"Nej! Ingen kan ta dig ifrån mig!" utbrast hon

"Jag är ingen egodel! Lämna mig ifred!" skrek han rätt i ansiktet på henne. Han vände sig om och började gå "Dessutom är hon tusen gånger bättre än du"

~*~

Hon hade ingen aning om vad hon gjorde. Men plötsligt hade hon sin kniv i handen, den som hon alltid bar omkring med, för säkerhetsskull. Hela hon darrade av ilska. Hur kunde han säga så. Kniven blänkte till när den flög genom luften. Med ett otäckt ljud träffade den Sebastian i halsen. Ett gurglande ljud kom ur hans strupe och med uppspärrade ögon vände han sig om och deras blickar möttes en sekund innan han föll till marken. Blodet strömmade på marken och gräset blev rött. Alice stod som förstenad och stirrade på sin älskades kropp.

"Nej... snälla nej..." viskade hon förstvivlat och stapplade fram på vingliga ben.

Långsamt satte hon sig ner vid sidan av honom och lade försiktigt hans huvud i sin famn. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder. Den människa som betydde mest för henne. Han finns inte längre, på grund av henne.

"Jag älskar dig..." viskade hon. Hennes underläpp darrade och hon såg in i hans vidöppna ögon. "Förlåt mig..."

~*~

Det var en sömnig stämmning på vasa polisstation. Klockan var sex på morgonen och solen hade just stigit upp över horisonten. Allt var lungt, för tillfället. Erik Sjöström satt i sitt kontor framför datorn vid skrivbordet och stirrade in i skärmen. Datorn knastrade på värre än någonsin. "Kanske dags att skaffa nya datorer." tänkte han och suckade. Det låg papper utspridda över hela bordet och längs väggarna stod hyllor, som också belamrats med mappar fyllda med papper. Lampan i taket sken med ett nästan blått ljus. Gäspande reste han sig från stolen och styrde sina steg mot kafferummet. Där var det tomt men en kaffekokare puttrade i ett hörn. Han fyllde sin kopp med kaffe och satte sig ner vid bordet. Då hördes steg och en röst ropade ut order. Det blev genast liv på stationen. Tom Strand kom instormandes i rummet.

"Vi har nyss fått in alarm om ett mord!"

Erik kom genast på benen.

"Var då, någonstans?" frågade han och ställde ifrån sig sin kaffekopp.

"Strandgatan, i parken nära sjukhuset. Vi åker dit"

Erik greppade tag i sin jacka och nickade.

~*~

Området var redan avspärrat och flera människor var redan på plats. Luften var kylig och det låg daggdoppar i gräset. Med långsamma steg närmade de sig kroppen på den 17 årige pojken. Han låg framstupa med ögonen glasartat fixerade på en punkt i fjärran.

"Det vi vet, är att personen avlidit i går kväll, mellan klockan tio och elva. Vi tror att han möjligtvis dog av blodförlust, eller efter att ha andats in blod i lungorna."

"Har vi några vittnen?" frågade Erik och betraktade området. Det fanns en väg som slingrade sig längs stranden och kroppen låg inte så långt från gatan där bilar redan dundrade förbi.

"Vi vet inte än. Skulle du kunna höra dig för bland höghusen. Någon kanske lade märke till något som kan hjälpa oss"

"Visst kan jag det. Tom, följer du med?"

"Absolut" Svarade Tom och  de styrde sina steg mot höghuset på andra sidan gatan. Framför huset fanns en ganska liten gräsmatta, där det växte ett stort träd

Det fanns tre olika ingångar till olika delar av höghuset.

"Det är för hemskt det här. Stackars grabb." sade Tom och skakade på huvudet.

"Minsann." sade Erik och öppnade glasdörren till A trappan. De steg in i det brunmålade trapphuset och tryckte ner hissen.

"Nåja. Låt oss få det här gjort" sade Erik när hissdörren öppnades med ett pling.

~*~

De hade knackat på och frågat runt. Men det var inte så mycket information de fick tag på. En gammal dam hade hört röster vid 10-tiden.

"Hur lät rösterna?" frågade Erik ivrigt. Han tog fram papper och penna för att göra anteckningar.

Den gammla damen rynkade bekymrat pannan.

"Det lät som om de skrek. Jag tänkte att de borde visa hänsyn mot att det bor folk här, som går och lägger sig en anständig tid. Men jag är helt säker på att den ena var en kvinna, och den andra rösten en man." hon suckade och skakade bekymmrat på huvudet.

" Men jag gick inte ut på balkongen för att se vem det var. Det var alltför sent för mig."

Erik nickade förstående. Åtminståne någon hade märkt något.

"Tack så mycket för informationen. Ha en bra dag"

~*~

Väl tillbaka på stationen vid ett tiden satt Erik med papper och information om Sebastian framför sig. Men informationen gav honom inte mycket. Han plockade fram sin mobil och tvekade en stund innan han slog in nummret. Sebastians mor svarade genast efter den andra signalen.

"Molly Holmqvist" svarade hon med en sträv stämma. I bakgrunden hördes svag klassisk musik.

"God dag, jag ringer från polisen. Mitt namn är Erik Jansson. Jag beklagar verkligen sorgen"

En svag snyftning hördes från andra sidan.

"Vi gör allt vi kan för att finna er sons mördare. Men vi måste be er om hjälp. Skulle ni kunna infinna er till stationen, vi skulle behöva känna till mer om er son och vem han umgicks med."

Det blev en stunds tystnad.

"Jag kommer"

"Det är vi väldigt tacksamma för. På återseende"

Med ett klick avbröts samtalet. Tankarna surrade runt i hans huvud. Just nu hade de ingen aning om vem som skulle ha kunnat vara gärningsmannen.

Men mordvapnet skulle undersökas noggrannare, ifall det skulle finnas fingeravtryck. Sebastian hade grälat med en okänd kvinna igår kväll, antagligen just innan han blivit mördad. Skulle denna kvinna kunna vara mördaren? Det återstod att ta reda på vem det skulle kunna vara. Han skrev ner allt han visste i ett anteckningsblock.

Kanske skulle saker och ting klarna efter att ha pratat med fru Holmqvist. Han snurrade pennan mellan sina fingrar och såg tankfullt ut i tomma luften.

En halvtimme senare hördes en svag knackning på dörren. Erik reste sig från stolen och öppnade dörren.

"Fru Holmqvist, förmodar jag" sade han och steg åt sidan "Stig på"

"Tack" sade hon. Med försiktiga steg gick hon in i kontoret och såg sig omkring. Erik lyfte fram en till stol och ställde den på andra sidan skrivbordet.

Han satte sig på den andra stolen och visade att hon också fick sätta sig.

"Tack för att du kom. Tror du att du klarar av det här?"

Hon nickade försiktigt och knäppte händerna i sin famn.

"Hur var Sebastian, och vem umgicks han med?" började Erik och plockade fram ett anteckningsblock.

Hon började beskriva sin son med en kärleksfull ton, fylld med sorg. Sebastian verkade ha varit en trevlig och aktiv pojke. Han hade sporat mycket, och i skolan hade han klarat sig helt okej. Hon hade inte alls haft mycket problem med honom. Han var ensambarn och hon medgav att de kanske hade skämt bort honom lite. En ensam tår rann ner för hennes ansikte.

"Hade han några ovänner, eller någon som skulle vilja göra honom illa?"

"Nej. Inte vad jag vet. Alla verkade tycka om vår Sebastian." snyftade hon torkade bort tårarna.

"Han hade en flickvän förstås. För ett tag sedan, med han gjorde slut. Det var nog inte så länge sen. Hon verkade alltid vara väldigt svartsjuk och behandlade honom som en egodel. Oss emellan gillade jag henne inte alls. Hon hade alltid en sådan sorgsen och negativ aura."

Erik nickade och antecknade.

"Vad heter denna exflickvän?"

Hon funderade en stund och rynkade pannan.

"Alice..." hon såg ut i tomma luften medan hon försökte komma på efternamnet. "Berg... Nej, Stenlund."

"Alice Stenlund? Vi kanske ska ta och prata med henne också. Men tack så mycket för er tid. Vi ringer om ni behövs ytterligare" Han reste sig och följde henne ut.

"Jag gör allt för att hjälpa till. Prata med Alice, hon verkade kapabel till nästan vad som helst" i hennes ögon brann en eld av ilska och sorg. Erik lovade att göra allt han kunde för att skipa rättvisa.

~*~

Alice hade suttit vaken hela natten med sina tankar. Skuldkänslorna hade vällt upp inom henne med gämna mellanrum och hotat att kväva henne. Hon hade gråtit tills tårarna tagit slut och det inte fanns något mer att gråta ut. Ensam hade hon suttit i mörkret. Saknaden var så stor att det brände i bröstet.

"Han är borta." viskade hon återigen. För varje gång orden yttrades började tårarna flöda. När morgonen grydde satt hon ihopkurad i ett hörn och stirrade apatiskt in i väggen. Hela hennes kropp skakade av snyftningarna. Hon föreställde sig att Sebastian satt på ett moln och såg ner på henne. Vad skulle han tänka?

"Förlåt, Sebastian" mummlade hon innan hon föll in i en drömlös sömn.

När hon vaknade värkte det i ryggen och nacken av det hårda golvet. Solens strålar silade in genom de fördragna lila gardinerna.Långsamt satte hon sig upp och såg sig förvirrat omkring. Rummet var bekant. De gråa, och lila väggarna hade hon sett varje dag i snart fem år.

Men det var något som kändes främmande, men hon kunde inte komma på vad det var. Hennes blick vandrade vidare till möblerna. Bokhyllan stod på samma ställe som alltid, med samma böcker. Skrivbordet var överfullt var papper och andra saker, som vanligt. Hennes säng var obäddad, inget annorlunda. Hon funderade en stund till innan hon insåg att det var hon själv som var annorlunda. Minnena från gårdagen flödade över henne och smärtan återvände med sin fulla kraft.

En hård knackning skakade om henne.

"Alice! ALICE! Din eländiga sömntuta. Snuten söker dig!" hennes kära mor vrålade som vanligt utanför hennes dörr. Absolut inget ovanligt. Men hennes hjärna ville inte riktigt reagera. Men efter en stund förstod hon att det betydde problem att polisen var här. Hennes hjärta hoppade över ett slag och skenade sedan iväg.

Skräckslaget reste hon sig från golvet och gick mot köket med darrande ben. Skulle de komma på henne? Skulle hon kunna ljuga? Hennes tankar yrade omkring och när hon kom in i köket satt två poliser och iakttog henne vid köksbordet. Hon satte sig ner och stirrade ner i bordet i hopp om att försöka undvika polisernas blickar

"Var befann du dig igår kväll?" frågade den ena av dem efter att de förklarat gårdagens händelse och tagit hennes fingeravtryck, för säkerhets skull. Tårarna hade vällt fram igen och snyftande försökte hon låta övertygande.

"Jag var här hemma. Hela kvällen" sade hon och hennes röst skar sig på slutet. Poliserna såg halvt misstänksamma ut och vände sig till hennes mor.

"Kan du intyga det här?" frågade den ena som hade presenterat sig som Erik.

Hennes mors ansikte var ilsket och hon blängde på sin dotter.

"Hur skulle jag kunna hålla reda på var flickungen ränner om kvällarna? Kanske var hon hemma, kanske inte. Vad vet jag!?"

~*~

"Vad tycker du om det här?" frågde Erik av Tom när de satt i bilen på väg mot stationen. Känslan hos familjen Stenlund hade varit spänd och aggressiv. Ingen av dem hade känt sig välkommna och nu kände han sig väldigt illa till mods.

"Jag vet faktiskt inte. Hennes alibi är inte särskilt pålitligt och tyvärr har jag en känsla av att hon inte talar sanning."

Solen stod högt på himmlen och temperaturen var hög. Det dammade på gatorna och luften var torr. Erik parkerade bilen på sin parkeringsplats utanför stationen.

Svätten pärlades i pannan på honom så fort bilens luftkonditionering stängdes av. Temperaturskillnaden mellan utomhusluften och innomhusluften var enorm. Tack och lov hade de en gedigen luftkonditionering. Annars skulle det vara omöjligt att jobba på så här varma sommrar.

"Erik! Tom! Vi har fått resultaten från undersökningen av mordvapnet." deras kollega kom stormande mot dem och viftade med pappren i handen.

Erik plockade fram Alices fingeravtryck och de förde dem till deras expert.

"När får vi veta om de matchar?" frågade Erik ivrigt och hans ögon utvidgades.

"Inom en halvtimme. Vi måste vara 100% säkra" sade Kim, experten på fingeravtryck.

Halvtimmen tog länge och ingen kunde sitta stilla. Nervositeten var nästan olidlig och när Kim kom in i rummet med resultaten flög de nästan på honom för att få veta.

"Ta det lungt allihop! Men nu är det fastställt, det är endast Alice Stenlunds fingeravtryck som finns på mordvapnet"  Tystnaden lade sig i rummet när sanningen avslöjades. Eriks telefonsignal bröt tystnaden och han tog fram den och svarade med skakig röst.

"Det var jag..." en viskande röst  i andra ändan "Jag dödade honom. Det var mitt fel..."

"Alice? Alice lyssna på mig. Var är du?" han fick onda aningar

"Jag ville det inte! Jag älskade ju honom!" hennes röst lät hysterisk och den skar sig på slutet. "Men vi ska vara tillsammans. Jag ska komma till honom och ingen ska någonsin få skilja oss åt igen!"

Eriks puls ökade när han förstod vad som höll på att hända "Alice... gör det inte!"

Ett skott hördes och hans hjärta hoppade över ett slag. Han fick svårt att andas.

"Alice?!" men ingen svarade. Tystnaden efter skottet var hemsk och nu stod han med telefonen tryckt mot örat och hörde endast havets vågor i bakgrunden och måsarnas skri. Alice hade tagit sitt liv för att få återförenas med sin kärlek.

~*~

Solens sista strålar glimmade och solen sjönk sakta ner bakom horisonten. I den svala luften dansade myggorna i en svärm. Alice satt ensam vid strandkanten och blickade ut över vattnet och vågorna. Svala vindar kom vinande och hennes svarta hår piskade henne i ansiktet. Smärtan brände fortfarande efter Sebastians hårda ord.

"Du var aldrig tillräckligt bra för mig. Det är slut nu. Jag vill aldrig se dig mer!" Orden ekade än i hennes huvud, om och om igen. En ensam tår trillade ner för hennes kind. Sommarkvällen kändes så ensam och tom. Hennes mor hade aldrig älskat henne, systrarna brydde sig inte och hennes far hade hon aldrig träffat. Hon hade bara Sebastian. Långsamt reste hon sig och slängde väskan över axeln. Hon väde sig om och såg upp mot Strandgatans höghus. Ingen skulle någonsin få ta hennes Sebastian.

~*~

Telefonsignalen bröt tystnaden. Sebastian hade suttit under ett träd och sett ut äver vattnet. En smal svarthårig tjej hade fångat hans uppmärksamhet, där hon satt vid stranden ca 300 meter bort. Hon påminde om någon, men han kunde inte sätta fingret på vem det var. En bil dundrade förbi på gatan bakom honom.

Han fiskade smidigt upp telefonen ur byxfickan och ett leende bredde ut sig över hans ansikte när han fick syn på nummern.

" Hej älskling" svarade han.

Den svarthåriga tjejen hade försvunnit ur hans synfält. Han lyfte handen och rufsade till sitt nötbruna hår.Han älskade att höra Dianas röst. Det var så annorlunda att prata med henne, hon vaar alltid sprudlande glad. Till skillnad från Alice. Visst hade han gillat henne också, men hon fick honom alltid att känna sig illa till mods. Han ville inte ha några glädjesugare i sitt liv. Temperaturen i luften sjönk långsamt och himmlen var färgad i rosa och lila. En dag mot sitt slut.

"Vi ses älskling..." sade han i telefonen. "Jag älskar dig också"

Han avslutade samtalet och lade mobilen tillbaka i byxfickan. Då hörde han en kvist knäckas, alldeles bakom honom. Förvirrat kom han på fötter och vände sig om. Han såg rätt in i de välbekanta gröna ögonen. Hennes ansikte var hårt och uttryckslöst.

"Varför, Sebastian" viskade hon

Först kunde han inte finna orden. Men när chocken lagt sig kunde han återigen tala.

"Det är slut mellan oss. Jag har gått vidare och hittat en tjej som jag älskar."

Han såg en glimt av sorg i hennes ögon, men den försvann snabbt och ersattes av ilska.

"Nej! Ingen kan ta dig ifrån mig!" utbrast hon

"Jag är ingen egodel! Lämna mig ifred!" skrek han rätt i ansiktet på henne. Han vände sig om och började gå "Dessutom är hon tusen gånger bättre än du"

~*~

Hon hade ingen aning om vad hon gjorde. Men plötsligt hade hon sin kniv i handen, den som hon alltid bar omkring med, för säkerhetsskull. Hela hon darrade av ilska. Hur kunde han säga så. Kniven blänkte till när den flög genom luften. Med ett otäckt ljud träffade den Sebastian i halsen. Ett gurglande ljud kom ur hans strupe och med uppspärrade ögon vände han sig om och deras blickar möttes en sekund innan han föll till marken. Blodet strömmade på marken och gräset blev rött. Alice stod som förstenad och stirrade på sin älskades kropp.

"Nej... snälla nej..." viskade hon förstvivlat och stapplade fram på vingliga ben.

Långsamt satte hon sig ner vid sidan av honom och lade försiktigt hans huvud i sin famn. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder. Den människa som betydde mest för henne. Han finns inte längre, på grund av henne.

"Jag älskar dig..." viskade hon. Hennes underläpp darrade och hon såg in i hans vidöppna ögon. "Förlåt mig..."

~*~

Det var en sömnig stämmning på vasa polisstation. Klockan var sex på morgonen och solen hade just stigit upp över horisonten. Allt var lungt, för tillfället. Erik Sjöström satt i sitt kontor framför datorn vid skrivbordet och stirrade in i skärmen. Datorn knastrade på värre än någonsin. "Kanske dags att skaffa nya datorer." tänkte han och suckade. Det låg papper utspridda över hela bordet och längs väggarna stod hyllor, som också belamrats med mappar fyllda med papper. Lampan i taket sken med ett nästan blått ljus. Gäspande reste han sig från stolen och styrde sina steg mot kafferummet. Där var det tomt men en kaffekokare puttrade i ett hörn. Han fyllde sin kopp med kaffe och satte sig ner vid bordet. Då hördes steg och en röst ropade ut order. Det blev genast liv på stationen. Tom Strand kom instormandes i rummet.

"Vi har nyss fått in alarm om ett mord!"

Erik kom genast på benen.

"Var då, någonstans?" frågade han och ställde ifrån sig sin kaffekopp.

"Strandgatan, i parken nära sjukhuset. Vi åker dit"

Erik greppade tag i sin jacka och nickade.

~*~

Området var redan avspärrat och flera människor var redan på plats. Luften var kylig och det låg daggdoppar i gräset. Med långsamma steg närmade de sig kroppen på den 17 årige pojken. Han låg framstupa med ögonen glasartat fixerade på en punkt i fjärran.

"Det vi vet, är att personen avlidit i går kväll, mellan klockan tio och elva. Vi tror att han möjligtvis dog av blodförlust, eller efter att ha andats in blod i lungorna."

"Har vi några vittnen?" frågade Erik och betraktade området. Det fanns en väg som slingrade sig längs stranden och kroppen låg inte så långt från gatan där bilar redan dundrade förbi.

"Vi vet inte än. Skulle du kunna höra dig för bland höghusen. Någon kanske lade märke till något som kan hjälpa oss"

"Visst kan jag det. Tom, följer du med?"

"Absolut" Svarade Tom och  de styrde sina steg mot höghuset på andra sidan gatan. Framför huset fanns en ganska liten gräsmatta, där det växte ett stort träd

Det fanns tre olika ingångar till olika delar av höghuset.

"Det är för hemskt det här. Stackars grabb." sade Tom och skakade på huvudet.

"Minsann." sade Erik och öppnade glasdörren till A trappan. De steg in i det brunmålade trapphuset och tryckte ner hissen.

"Nåja. Låt oss få det här gjort" sade Erik när hissdörren öppnades med ett pling.

~*~

De hade knackat på och frågat runt. Men det var inte så mycket information de fick tag på. En gammal dam hade hört röster vid 10-tiden.

"Hur lät rösterna?" frågade Erik ivrigt. Han tog fram papper och penna för att göra anteckningar.

Den gammla damen rynkade bekymrat pannan.

"Det lät som om de skrek. Jag tänkte att de borde visa hänsyn mot att det bor folk här, som går och lägger sig en anständig tid. Men jag är helt säker på att den ena var en kvinna, och den andra rösten en man." hon suckade och skakade bekymmrat på huvudet.

" Men jag gick inte ut på balkongen för att se vem det var. Det var alltför sent för mig."

Erik nickade förstående. Åtminståne någon hade märkt något.

"Tack så mycket för informationen. Ha en bra dag"

~*~

Väl tillbaka på stationen vid ett tiden satt Erik med papper och information om Sebastian framför sig. Men informationen gav honom inte mycket. Han plockade fram sin mobil och tvekade en stund innan han slog in nummret. Sebastians mor svarade genast efter den andra signalen.

"Molly Holmqvist" svarade hon med en sträv stämma. I bakgrunden hördes svag klassisk musik.

"God dag, jag ringer från polisen. Mitt namn är Erik Jansson. Jag beklagar verkligen sorgen"

En svag snyftning hördes från andra sidan.

"Vi gör allt vi kan för att finna er sons mördare. Men vi måste be er om hjälp. Skulle ni kunna infinna er till stationen, vi skulle behöva känna till mer om er son och vem han umgicks med."

Det blev en stunds tystnad.

"Jag kommer"

"Det är vi väldigt tacksamma för. På återseende"

Med ett klick avbröts samtalet. Tankarna surrade runt i hans huvud. Just nu hade de ingen aning om vem som skulle ha kunnat vara gärningsmannen.

Men mordvapnet skulle undersökas noggrannare, ifall det skulle finnas fingeravtryck. Sebastian hade grälat med en okänd kvinna igår kväll, antagligen just innan han blivit mördad. Skulle denna kvinna kunna vara mördaren? Det återstod att ta reda på vem det skulle kunna vara. Han skrev ner allt han visste i ett anteckningsblock.

Kanske skulle saker och ting klarna efter att ha pratat med fru Holmqvist. Han snurrade pennan mellan sina fingrar och såg tankfullt ut i tomma luften.

En halvtimme senare hördes en svag knackning på dörren. Erik reste sig från stolen och öppnade dörren.

"Fru Holmqvist, förmodar jag" sade han och steg åt sidan "Stig på"

"Tack" sade hon. Med försiktiga steg gick hon in i kontoret och såg sig omkring. Erik lyfte fram en till stol och ställde den på andra sidan skrivbordet.

Han satte sig på den andra stolen och visade att hon också fick sätta sig.

"Tack för att du kom. Tror du att du klarar av det här?"

Hon nickade försiktigt och knäppte händerna i sin famn.

"Hur var Sebastian, och vem umgicks han med?" började Erik och plockade fram ett anteckningsblock.

Hon började beskriva sin son med en kärleksfull ton, fylld med sorg. Sebastian verkade ha varit en trevlig och aktiv pojke. Han hade sporat mycket, och i skolan hade han klarat sig helt okej. Hon hade inte alls haft mycket problem med honom. Han var ensambarn och hon medgav att de kanske hade skämt bort honom lite. En ensam tår rann ner för hennes ansikte.

"Hade han några ovänner, eller någon som skulle vilja göra honom illa?"

"Nej. Inte vad jag vet. Alla verkade tycka om vår Sebastian." snyftade hon torkade bort tårarna.

"Han hade en flickvän förstås. För ett tag sedan, med han gjorde slut. Det var nog inte så länge sen. Hon verkade alltid vara väldigt svartsjuk och behandlade honom som en egodel. Oss emellan gillade jag henne inte alls. Hon hade alltid en sådan sorgsen och negativ aura."

Erik nickade och antecknade.

"Vad heter denna exflickvän?"

Hon funderade en stund och rynkade pannan.

"Alice..." hon såg ut i tomma luften medan hon försökte komma på efternamnet. "Berg... Nej, Stenlund."

"Alice Stenlund? Vi kanske ska ta och prata med henne också. Men tack så mycket för er tid. Vi ringer om ni behövs ytterligare" Han reste sig och följde henne ut.

"Jag gör allt för att hjälpa till. Prata med Alice, hon verkade kapabel till nästan vad som helst" i hennes ögon brann en eld av ilska och sorg. Erik lovade att göra allt han kunde för att skipa rättvisa.

~*~

Alice hade suttit vaken hela natten med sina tankar. Skuldkänslorna hade vällt upp inom henne med gämna mellanrum och hotat att kväva henne. Hon hade gråtit tills tårarna tagit slut och det inte fanns något mer att gråta ut. Ensam hade hon suttit i mörkret. Saknaden var så stor att det brände i bröstet.

"Han är borta." viskade hon återigen. För varje gång orden yttrades började tårarna flöda. När morgonen grydde satt hon ihopkurad i ett hörn och stirrade apatiskt in i väggen. Hela hennes kropp skakade av snyftningarna. Hon föreställde sig att Sebastian satt på ett moln och såg ner på henne. Vad skulle han tänka?

"Förlåt, Sebastian" mummlade hon innan hon föll in i en drömlös sömn.

När hon vaknade värkte det i ryggen och nacken av det hårda golvet. Solens strålar silade in genom de fördragna lila gardinerna.Långsamt satte hon sig upp och såg sig förvirrat omkring. Rummet var bekant. De gråa, och lila väggarna hade hon sett varje dag i snart fem år.

Men det var något som kändes främmande, men hon kunde inte komma på vad det var. Hennes blick vandrade vidare till möblerna. Bokhyllan stod på samma ställe som alltid, med samma böcker. Skrivbordet var överfullt var papper och andra saker, som vanligt. Hennes säng var obäddad, inget annorlunda. Hon funderade en stund till innan hon insåg att det var hon själv som var annorlunda. Minnena från gårdagen flödade över henne och smärtan återvände med sin fulla kraft.

En hård knackning skakade om henne.

"Alice! ALICE! Din eländiga sömntuta. Snuten söker dig!" hennes kära mor vrålade som vanligt utanför hennes dörr. Absolut inget ovanligt. Men hennes hjärna ville inte riktigt reagera. Men efter en stund förstod hon att det betydde problem att polisen var här. Hennes hjärta hoppade över ett slag och skenade sedan iväg.

Skräckslaget reste hon sig från golvet och gick mot köket med darrande ben. Skulle de komma på henne? Skulle hon kunna ljuga? Hennes tankar yrade omkring och när hon kom in i köket satt två poliser och iakttog henne vid köksbordet. Hon satte sig ner och stirrade ner i bordet i hopp om att försöka undvika polisernas blickar

"Var befann du dig igår kväll?" frågade den ena av dem efter att de förklarat gårdagens händelse och tagit hennes fingeravtryck, för säkerhets skull. Tårarna hade vällt fram igen och snyftande försökte hon låta övertygande.

"Jag var här hemma. Hela kvällen" sade hon och hennes röst skar sig på slutet. Poliserna såg halvt misstänksamma ut och vände sig till hennes mor.

"Kan du intyga det här?" frågade den ena som hade presenterat sig som Erik.

Hennes mors ansikte var ilsket och hon blängde på sin dotter.

"Hur skulle jag kunna hålla reda på var flickungen ränner om kvällarna? Kanske var hon hemma, kanske inte. Vad vet jag!?"

~*~

"Vad tycker du om det här?" frågde Erik av Tom när de satt i bilen på väg mot stationen. Känslan hos familjen Stenlund hade varit spänd och aggressiv. Ingen av dem hade känt sig välkommna och nu kände han sig väldigt illa till mods.

"Jag vet faktiskt inte. Hennes alibi är inte särskilt pålitligt och tyvärr har jag en känsla av att hon inte talar sanning."

Solen stod högt på himmlen och temperaturen var hög. Det dammade på gatorna och luften var torr. Erik parkerade bilen på sin parkeringsplats utanför stationen.

Svätten pärlades i pannan på honom så fort bilens luftkonditionering stängdes av. Temperaturskillnaden mellan utomhusluften och innomhusluften var enorm. Tack och lov hade de en gedigen luftkonditionering. Annars skulle det vara omöjligt att jobba på så här varma sommrar.

"Erik! Tom! Vi har fått resultaten från undersökningen av mordvapnet." deras kollega kom stormande mot dem och viftade med pappren i handen.

Erik plockade fram Alices fingeravtryck och de förde dem till deras expert.

"När får vi veta om de matchar?" frågade Erik ivrigt och hans ögon utvidgades.

"Inom en halvtimme. Vi måste vara 100% säkra" sade Kim, experten på fingeravtryck.

Halvtimmen tog länge och ingen kunde sitta stilla. Nervositeten var nästan olidlig och när Kim kom in i rummet med resultaten flög de nästan på honom för att få veta.

"Ta det lungt allihop! Men nu är det fastställt, det är endast Alice Stenlunds fingeravtryck som finns på mordvapnet"  Tystnaden lade sig i rummet när sanningen avslöjades. Eriks telefonsignal bröt tystnaden och han tog fram den och svarade med skakig röst.

"Det var jag..." en viskande röst  i andra ändan "Jag dödade honom. Det var mitt fel..."

"Alice? Alice lyssna på mig. Var är du?" han fick onda aningar

"Jag ville det inte! Jag älskade ju honom!" hennes röst lät hysterisk och den skar sig på slutet. "Men vi ska vara tillsammans. Jag ska komma till honom och ingen ska någonsin få skilja oss åt igen!"

Eriks puls ökade när han förstod vad som höll på att hända "Alice... gör det inte!"

Ett skott hördes och hans hjärta hoppade över ett slag. Han fick svårt att andas.

"Alice?!" men ingen svarade. Tystnaden efter skottet var hemsk och nu stod han med telefonen tryckt mot örat och hörde endast havets vågor i bakgrunden och måsarnas skri. Alice hade tagit sitt liv för att få återförenas med sin kärlek.

~*~