Akvarell och blyerts
Deckaren som ännu inte fått ett namn
Solens sista strålar glimmade och solen sjönk sakta ner bakom horisonten. I den svala luften dansade myggorna i en svärm. Alice satt ensam vid strandkanten och blickade ut över vattnet och vågorna. Svala vindar kom vinande och hennes svarta hår piskade henne i ansiktet. Smärtan brände fortfarande efter Sebastians hårda ord.
"Du var aldrig tillräckligt bra för mig. Det är slut nu. Jag vill aldrig se dig mer!" Orden ekade än i hennes huvud, om och om igen. En ensam tår trillade ner för hennes kind. Sommarkvällen kändes så ensam och tom. Hennes mor hade aldrig älskat henne, systrarna brydde sig inte och hennes far hade hon aldrig träffat. Hon hade bara Sebastian. Långsamt reste hon sig och slängde väskan över axeln. Hon väde sig om och såg upp mot Strandgatans höghus. Ingen skulle någonsin få ta hennes Sebastian.
~*~
Telefonsignalen bröt tystnaden. Sebastian hade suttit under ett träd och sett ut äver vattnet. En smal svarthårig tjej hade fångat hans uppmärksamhet, där hon satt vid stranden ca 300 meter bort. Hon påminde om någon, men han kunde inte sätta fingret på vem det var. En bil dundrade förbi på gatan bakom honom.
Han fiskade smidigt upp telefonen ur byxfickan och ett leende bredde ut sig över hans ansikte när han fick syn på nummern.
" Hej älskling" svarade han.
Den svarthåriga tjejen hade försvunnit ur hans synfält. Han lyfte handen och rufsade till sitt nötbruna hår.Han älskade att höra Dianas röst. Det var så annorlunda att prata med henne, hon vaar alltid sprudlande glad. Till skillnad från Alice. Visst hade han gillat henne också, men hon fick honom alltid att känna sig illa till mods. Han ville inte ha några glädjesugare i sitt liv. Temperaturen i luften sjönk långsamt och himmlen var färgad i rosa och lila. En dag mot sitt slut.
"Vi ses älskling..." sade han i telefonen. "Jag älskar dig också"
Han avslutade samtalet och lade mobilen tillbaka i byxfickan. Då hörde han en kvist knäckas, alldeles bakom honom. Förvirrat kom han på fötter och vände sig om. Han såg rätt in i de välbekanta gröna ögonen. Hennes ansikte var hårt och uttryckslöst.
"Varför, Sebastian" viskade hon
Först kunde han inte finna orden. Men när chocken lagt sig kunde han återigen tala.
"Det är slut mellan oss. Jag har gått vidare och hittat en tjej som jag älskar."
Han såg en glimt av sorg i hennes ögon, men den försvann snabbt och ersattes av ilska.
"Nej! Ingen kan ta dig ifrån mig!" utbrast hon
"Jag är ingen egodel! Lämna mig ifred!" skrek han rätt i ansiktet på henne. Han vände sig om och började gå "Dessutom är hon tusen gånger bättre än du"
~*~
Hon hade ingen aning om vad hon gjorde. Men plötsligt hade hon sin kniv i handen, den som hon alltid bar omkring med, för säkerhetsskull. Hela hon darrade av ilska. Hur kunde han säga så. Kniven blänkte till när den flög genom luften. Med ett otäckt ljud träffade den Sebastian i halsen. Ett gurglande ljud kom ur hans strupe och med uppspärrade ögon vände han sig om och deras blickar möttes en sekund innan han föll till marken. Blodet strömmade på marken och gräset blev rött. Alice stod som förstenad och stirrade på sin älskades kropp.
"Nej... snälla nej..." viskade hon förstvivlat och stapplade fram på vingliga ben.
Långsamt satte hon sig ner vid sidan av honom och lade försiktigt hans huvud i sin famn. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder. Den människa som betydde mest för henne. Han finns inte längre, på grund av henne.
"Jag älskar dig..." viskade hon. Hennes underläpp darrade och hon såg in i hans vidöppna ögon. "Förlåt mig..."
~*~
Det var en sömnig stämmning på vasa polisstation. Klockan var sex på morgonen och solen hade just stigit upp över horisonten. Allt var lungt, för tillfället. Erik Sjöström satt i sitt kontor framför datorn vid skrivbordet och stirrade in i skärmen. Datorn knastrade på värre än någonsin. "Kanske dags att skaffa nya datorer." tänkte han och suckade. Det låg papper utspridda över hela bordet och längs väggarna stod hyllor, som också belamrats med mappar fyllda med papper. Lampan i taket sken med ett nästan blått ljus. Gäspande reste han sig från stolen och styrde sina steg mot kafferummet. Där var det tomt men en kaffekokare puttrade i ett hörn. Han fyllde sin kopp med kaffe och satte sig ner vid bordet. Då hördes steg och en röst ropade ut order. Det blev genast liv på stationen. Tom Strand kom instormandes i rummet.
"Vi har nyss fått in alarm om ett mord!"
Erik kom genast på benen.
"Var då, någonstans?" frågade han och ställde ifrån sig sin kaffekopp.
"Strandgatan, i parken nära sjukhuset. Vi åker dit"
Erik greppade tag i sin jacka och nickade.
~*~
Området var redan avspärrat och flera människor var redan på plats. Luften var kylig och det låg daggdoppar i gräset. Med långsamma steg närmade de sig kroppen på den 17 årige pojken. Han låg framstupa med ögonen glasartat fixerade på en punkt i fjärran.
"Det vi vet, är att personen avlidit i går kväll, mellan klockan tio och elva. Vi tror att han möjligtvis dog av blodförlust, eller efter att ha andats in blod i lungorna."
"Har vi några vittnen?" frågade Erik och betraktade området. Det fanns en väg som slingrade sig längs stranden och kroppen låg inte så långt från gatan där bilar redan dundrade förbi.
"Vi vet inte än. Skulle du kunna höra dig för bland höghusen. Någon kanske lade märke till något som kan hjälpa oss"
"Visst kan jag det. Tom, följer du med?"
"Absolut" Svarade Tom och de styrde sina steg mot höghuset på andra sidan gatan. Framför huset fanns en ganska liten gräsmatta, där det växte ett stort träd
Det fanns tre olika ingångar till olika delar av höghuset.
"Det är för hemskt det här. Stackars grabb." sade Tom och skakade på huvudet.
"Minsann." sade Erik och öppnade glasdörren till A trappan. De steg in i det brunmålade trapphuset och tryckte ner hissen.
"Nåja. Låt oss få det här gjort" sade Erik när hissdörren öppnades med ett pling.
~*~
De hade knackat på och frågat runt. Men det var inte så mycket information de fick tag på. En gammal dam hade hört röster vid 10-tiden.
"Hur lät rösterna?" frågade Erik ivrigt. Han tog fram papper och penna för att göra anteckningar.
Den gammla damen rynkade bekymrat pannan.
"Det lät som om de skrek. Jag tänkte att de borde visa hänsyn mot att det bor folk här, som går och lägger sig en anständig tid. Men jag är helt säker på att den ena var en kvinna, och den andra rösten en man." hon suckade och skakade bekymmrat på huvudet.
" Men jag gick inte ut på balkongen för att se vem det var. Det var alltför sent för mig."
Erik nickade förstående. Åtminståne någon hade märkt något.
"Tack så mycket för informationen. Ha en bra dag"
~*~
Väl tillbaka på stationen vid ett tiden satt Erik med papper och information om Sebastian framför sig. Men informationen gav honom inte mycket. Han plockade fram sin mobil och tvekade en stund innan han slog in nummret. Sebastians mor svarade genast efter den andra signalen.
"Molly Holmqvist" svarade hon med en sträv stämma. I bakgrunden hördes svag klassisk musik.
"God dag, jag ringer från polisen. Mitt namn är Erik Jansson. Jag beklagar verkligen sorgen"
En svag snyftning hördes från andra sidan.
"Vi gör allt vi kan för att finna er sons mördare. Men vi måste be er om hjälp. Skulle ni kunna infinna er till stationen, vi skulle behöva känna till mer om er son och vem han umgicks med."
Det blev en stunds tystnad.
"Jag kommer"
"Det är vi väldigt tacksamma för. På återseende"
Med ett klick avbröts samtalet. Tankarna surrade runt i hans huvud. Just nu hade de ingen aning om vem som skulle ha kunnat vara gärningsmannen.
Men mordvapnet skulle undersökas noggrannare, ifall det skulle finnas fingeravtryck. Sebastian hade grälat med en okänd kvinna igår kväll, antagligen just innan han blivit mördad. Skulle denna kvinna kunna vara mördaren? Det återstod att ta reda på vem det skulle kunna vara. Han skrev ner allt han visste i ett anteckningsblock.
Kanske skulle saker och ting klarna efter att ha pratat med fru Holmqvist. Han snurrade pennan mellan sina fingrar och såg tankfullt ut i tomma luften.
En halvtimme senare hördes en svag knackning på dörren. Erik reste sig från stolen och öppnade dörren.
"Fru Holmqvist, förmodar jag" sade han och steg åt sidan "Stig på"
"Tack" sade hon. Med försiktiga steg gick hon in i kontoret och såg sig omkring. Erik lyfte fram en till stol och ställde den på andra sidan skrivbordet.
Han satte sig på den andra stolen och visade att hon också fick sätta sig.
"Tack för att du kom. Tror du att du klarar av det här?"
Hon nickade försiktigt och knäppte händerna i sin famn.
"Hur var Sebastian, och vem umgicks han med?" började Erik och plockade fram ett anteckningsblock.
Hon började beskriva sin son med en kärleksfull ton, fylld med sorg. Sebastian verkade ha varit en trevlig och aktiv pojke. Han hade sporat mycket, och i skolan hade han klarat sig helt okej. Hon hade inte alls haft mycket problem med honom. Han var ensambarn och hon medgav att de kanske hade skämt bort honom lite. En ensam tår rann ner för hennes ansikte.
"Hade han några ovänner, eller någon som skulle vilja göra honom illa?"
"Nej. Inte vad jag vet. Alla verkade tycka om vår Sebastian." snyftade hon torkade bort tårarna.
"Han hade en flickvän förstås. För ett tag sedan, med han gjorde slut. Det var nog inte så länge sen. Hon verkade alltid vara väldigt svartsjuk och behandlade honom som en egodel. Oss emellan gillade jag henne inte alls. Hon hade alltid en sådan sorgsen och negativ aura."
Erik nickade och antecknade.
"Vad heter denna exflickvän?"
Hon funderade en stund och rynkade pannan.
"Alice..." hon såg ut i tomma luften medan hon försökte komma på efternamnet. "Berg... Nej, Stenlund."
"Alice Stenlund? Vi kanske ska ta och prata med henne också. Men tack så mycket för er tid. Vi ringer om ni behövs ytterligare" Han reste sig och följde henne ut.
"Jag gör allt för att hjälpa till. Prata med Alice, hon verkade kapabel till nästan vad som helst" i hennes ögon brann en eld av ilska och sorg. Erik lovade att göra allt han kunde för att skipa rättvisa.
~*~
Alice hade suttit vaken hela natten med sina tankar. Skuldkänslorna hade vällt upp inom henne med gämna mellanrum och hotat att kväva henne. Hon hade gråtit tills tårarna tagit slut och det inte fanns något mer att gråta ut. Ensam hade hon suttit i mörkret. Saknaden var så stor att det brände i bröstet.
"Han är borta." viskade hon återigen. För varje gång orden yttrades började tårarna flöda. När morgonen grydde satt hon ihopkurad i ett hörn och stirrade apatiskt in i väggen. Hela hennes kropp skakade av snyftningarna. Hon föreställde sig att Sebastian satt på ett moln och såg ner på henne. Vad skulle han tänka?
"Förlåt, Sebastian" mummlade hon innan hon föll in i en drömlös sömn.
När hon vaknade värkte det i ryggen och nacken av det hårda golvet. Solens strålar silade in genom de fördragna lila gardinerna.Långsamt satte hon sig upp och såg sig förvirrat omkring. Rummet var bekant. De gråa, och lila väggarna hade hon sett varje dag i snart fem år.
Men det var något som kändes främmande, men hon kunde inte komma på vad det var. Hennes blick vandrade vidare till möblerna. Bokhyllan stod på samma ställe som alltid, med samma böcker. Skrivbordet var överfullt var papper och andra saker, som vanligt. Hennes säng var obäddad, inget annorlunda. Hon funderade en stund till innan hon insåg att det var hon själv som var annorlunda. Minnena från gårdagen flödade över henne och smärtan återvände med sin fulla kraft.
En hård knackning skakade om henne.
"Alice! ALICE! Din eländiga sömntuta. Snuten söker dig!" hennes kära mor vrålade som vanligt utanför hennes dörr. Absolut inget ovanligt. Men hennes hjärna ville inte riktigt reagera. Men efter en stund förstod hon att det betydde problem att polisen var här. Hennes hjärta hoppade över ett slag och skenade sedan iväg.
Skräckslaget reste hon sig från golvet och gick mot köket med darrande ben. Skulle de komma på henne? Skulle hon kunna ljuga? Hennes tankar yrade omkring och när hon kom in i köket satt två poliser och iakttog henne vid köksbordet. Hon satte sig ner och stirrade ner i bordet i hopp om att försöka undvika polisernas blickar
"Var befann du dig igår kväll?" frågade den ena av dem efter att de förklarat gårdagens händelse och tagit hennes fingeravtryck, för säkerhets skull. Tårarna hade vällt fram igen och snyftande försökte hon låta övertygande.
"Jag var här hemma. Hela kvällen" sade hon och hennes röst skar sig på slutet. Poliserna såg halvt misstänksamma ut och vände sig till hennes mor.
"Kan du intyga det här?" frågade den ena som hade presenterat sig som Erik.
Hennes mors ansikte var ilsket och hon blängde på sin dotter.
"Hur skulle jag kunna hålla reda på var flickungen ränner om kvällarna? Kanske var hon hemma, kanske inte. Vad vet jag!?"
~*~
"Vad tycker du om det här?" frågde Erik av Tom när de satt i bilen på väg mot stationen. Känslan hos familjen Stenlund hade varit spänd och aggressiv. Ingen av dem hade känt sig välkommna och nu kände han sig väldigt illa till mods.
"Jag vet faktiskt inte. Hennes alibi är inte särskilt pålitligt och tyvärr har jag en känsla av att hon inte talar sanning."
Solen stod högt på himmlen och temperaturen var hög. Det dammade på gatorna och luften var torr. Erik parkerade bilen på sin parkeringsplats utanför stationen.
Svätten pärlades i pannan på honom så fort bilens luftkonditionering stängdes av. Temperaturskillnaden mellan utomhusluften och innomhusluften var enorm. Tack och lov hade de en gedigen luftkonditionering. Annars skulle det vara omöjligt att jobba på så här varma sommrar.
"Erik! Tom! Vi har fått resultaten från undersökningen av mordvapnet." deras kollega kom stormande mot dem och viftade med pappren i handen.
Erik plockade fram Alices fingeravtryck och de förde dem till deras expert.
"När får vi veta om de matchar?" frågade Erik ivrigt och hans ögon utvidgades.
"Inom en halvtimme. Vi måste vara 100% säkra" sade Kim, experten på fingeravtryck.
Halvtimmen tog länge och ingen kunde sitta stilla. Nervositeten var nästan olidlig och när Kim kom in i rummet med resultaten flög de nästan på honom för att få veta.
"Ta det lungt allihop! Men nu är det fastställt, det är endast Alice Stenlunds fingeravtryck som finns på mordvapnet" Tystnaden lade sig i rummet när sanningen avslöjades. Eriks telefonsignal bröt tystnaden och han tog fram den och svarade med skakig röst.
"Det var jag..." en viskande röst i andra ändan "Jag dödade honom. Det var mitt fel..."
"Alice? Alice lyssna på mig. Var är du?" han fick onda aningar
"Jag ville det inte! Jag älskade ju honom!" hennes röst lät hysterisk och den skar sig på slutet. "Men vi ska vara tillsammans. Jag ska komma till honom och ingen ska någonsin få skilja oss åt igen!"
Eriks puls ökade när han förstod vad som höll på att hända "Alice... gör det inte!"
Ett skott hördes och hans hjärta hoppade över ett slag. Han fick svårt att andas.
"Alice?!" men ingen svarade. Tystnaden efter skottet var hemsk och nu stod han med telefonen tryckt mot örat och hörde endast havets vågor i bakgrunden och måsarnas skri. Alice hade tagit sitt liv för att få återförenas med sin kärlek.
~*~
Solens sista strålar glimmade och solen sjönk sakta ner bakom horisonten. I den svala luften dansade myggorna i en svärm. Alice satt ensam vid strandkanten och blickade ut över vattnet och vågorna. Svala vindar kom vinande och hennes svarta hår piskade henne i ansiktet. Smärtan brände fortfarande efter Sebastians hårda ord.
"Du var aldrig tillräckligt bra för mig. Det är slut nu. Jag vill aldrig se dig mer!" Orden ekade än i hennes huvud, om och om igen. En ensam tår trillade ner för hennes kind. Sommarkvällen kändes så ensam och tom. Hennes mor hade aldrig älskat henne, systrarna brydde sig inte och hennes far hade hon aldrig träffat. Hon hade bara Sebastian. Långsamt reste hon sig och slängde väskan över axeln. Hon väde sig om och såg upp mot Strandgatans höghus. Ingen skulle någonsin få ta hennes Sebastian.
~*~
Telefonsignalen bröt tystnaden. Sebastian hade suttit under ett träd och sett ut äver vattnet. En smal svarthårig tjej hade fångat hans uppmärksamhet, där hon satt vid stranden ca 300 meter bort. Hon påminde om någon, men han kunde inte sätta fingret på vem det var. En bil dundrade förbi på gatan bakom honom.
Han fiskade smidigt upp telefonen ur byxfickan och ett leende bredde ut sig över hans ansikte när han fick syn på nummern.
" Hej älskling" svarade han.
Den svarthåriga tjejen hade försvunnit ur hans synfält. Han lyfte handen och rufsade till sitt nötbruna hår.Han älskade att höra Dianas röst. Det var så annorlunda att prata med henne, hon vaar alltid sprudlande glad. Till skillnad från Alice. Visst hade han gillat henne också, men hon fick honom alltid att känna sig illa till mods. Han ville inte ha några glädjesugare i sitt liv. Temperaturen i luften sjönk långsamt och himmlen var färgad i rosa och lila. En dag mot sitt slut.
"Vi ses älskling..." sade han i telefonen. "Jag älskar dig också"
Han avslutade samtalet och lade mobilen tillbaka i byxfickan. Då hörde han en kvist knäckas, alldeles bakom honom. Förvirrat kom han på fötter och vände sig om. Han såg rätt in i de välbekanta gröna ögonen. Hennes ansikte var hårt och uttryckslöst.
"Varför, Sebastian" viskade hon
Först kunde han inte finna orden. Men när chocken lagt sig kunde han återigen tala.
"Det är slut mellan oss. Jag har gått vidare och hittat en tjej som jag älskar."
Han såg en glimt av sorg i hennes ögon, men den försvann snabbt och ersattes av ilska.
"Nej! Ingen kan ta dig ifrån mig!" utbrast hon
"Jag är ingen egodel! Lämna mig ifred!" skrek han rätt i ansiktet på henne. Han vände sig om och började gå "Dessutom är hon tusen gånger bättre än du"
~*~
Hon hade ingen aning om vad hon gjorde. Men plötsligt hade hon sin kniv i handen, den som hon alltid bar omkring med, för säkerhetsskull. Hela hon darrade av ilska. Hur kunde han säga så. Kniven blänkte till när den flög genom luften. Med ett otäckt ljud träffade den Sebastian i halsen. Ett gurglande ljud kom ur hans strupe och med uppspärrade ögon vände han sig om och deras blickar möttes en sekund innan han föll till marken. Blodet strömmade på marken och gräset blev rött. Alice stod som förstenad och stirrade på sin älskades kropp.
"Nej... snälla nej..." viskade hon förstvivlat och stapplade fram på vingliga ben.
Långsamt satte hon sig ner vid sidan av honom och lade försiktigt hans huvud i sin famn. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder. Den människa som betydde mest för henne. Han finns inte längre, på grund av henne.
"Jag älskar dig..." viskade hon. Hennes underläpp darrade och hon såg in i hans vidöppna ögon. "Förlåt mig..."
~*~
Det var en sömnig stämmning på vasa polisstation. Klockan var sex på morgonen och solen hade just stigit upp över horisonten. Allt var lungt, för tillfället. Erik Sjöström satt i sitt kontor framför datorn vid skrivbordet och stirrade in i skärmen. Datorn knastrade på värre än någonsin. "Kanske dags att skaffa nya datorer." tänkte han och suckade. Det låg papper utspridda över hela bordet och längs väggarna stod hyllor, som också belamrats med mappar fyllda med papper. Lampan i taket sken med ett nästan blått ljus. Gäspande reste han sig från stolen och styrde sina steg mot kafferummet. Där var det tomt men en kaffekokare puttrade i ett hörn. Han fyllde sin kopp med kaffe och satte sig ner vid bordet. Då hördes steg och en röst ropade ut order. Det blev genast liv på stationen. Tom Strand kom instormandes i rummet.
"Vi har nyss fått in alarm om ett mord!"
Erik kom genast på benen.
"Var då, någonstans?" frågade han och ställde ifrån sig sin kaffekopp.
"Strandgatan, i parken nära sjukhuset. Vi åker dit"
Erik greppade tag i sin jacka och nickade.
~*~
Området var redan avspärrat och flera människor var redan på plats. Luften var kylig och det låg daggdoppar i gräset. Med långsamma steg närmade de sig kroppen på den 17 årige pojken. Han låg framstupa med ögonen glasartat fixerade på en punkt i fjärran.
"Det vi vet, är att personen avlidit i går kväll, mellan klockan tio och elva. Vi tror att han möjligtvis dog av blodförlust, eller efter att ha andats in blod i lungorna."
"Har vi några vittnen?" frågade Erik och betraktade området. Det fanns en väg som slingrade sig längs stranden och kroppen låg inte så långt från gatan där bilar redan dundrade förbi.
"Vi vet inte än. Skulle du kunna höra dig för bland höghusen. Någon kanske lade märke till något som kan hjälpa oss"
"Visst kan jag det. Tom, följer du med?"
"Absolut" Svarade Tom och de styrde sina steg mot höghuset på andra sidan gatan. Framför huset fanns en ganska liten gräsmatta, där det växte ett stort träd
Det fanns tre olika ingångar till olika delar av höghuset.
"Det är för hemskt det här. Stackars grabb." sade Tom och skakade på huvudet.
"Minsann." sade Erik och öppnade glasdörren till A trappan. De steg in i det brunmålade trapphuset och tryckte ner hissen.
"Nåja. Låt oss få det här gjort" sade Erik när hissdörren öppnades med ett pling.
~*~
De hade knackat på och frågat runt. Men det var inte så mycket information de fick tag på. En gammal dam hade hört röster vid 10-tiden.
"Hur lät rösterna?" frågade Erik ivrigt. Han tog fram papper och penna för att göra anteckningar.
Den gammla damen rynkade bekymrat pannan.
"Det lät som om de skrek. Jag tänkte att de borde visa hänsyn mot att det bor folk här, som går och lägger sig en anständig tid. Men jag är helt säker på att den ena var en kvinna, och den andra rösten en man." hon suckade och skakade bekymmrat på huvudet.
" Men jag gick inte ut på balkongen för att se vem det var. Det var alltför sent för mig."
Erik nickade förstående. Åtminståne någon hade märkt något.
"Tack så mycket för informationen. Ha en bra dag"
~*~
Väl tillbaka på stationen vid ett tiden satt Erik med papper och information om Sebastian framför sig. Men informationen gav honom inte mycket. Han plockade fram sin mobil och tvekade en stund innan han slog in nummret. Sebastians mor svarade genast efter den andra signalen.
"Molly Holmqvist" svarade hon med en sträv stämma. I bakgrunden hördes svag klassisk musik.
"God dag, jag ringer från polisen. Mitt namn är Erik Jansson. Jag beklagar verkligen sorgen"
En svag snyftning hördes från andra sidan.
"Vi gör allt vi kan för att finna er sons mördare. Men vi måste be er om hjälp. Skulle ni kunna infinna er till stationen, vi skulle behöva känna till mer om er son och vem han umgicks med."
Det blev en stunds tystnad.
"Jag kommer"
"Det är vi väldigt tacksamma för. På återseende"
Med ett klick avbröts samtalet. Tankarna surrade runt i hans huvud. Just nu hade de ingen aning om vem som skulle ha kunnat vara gärningsmannen.
Men mordvapnet skulle undersökas noggrannare, ifall det skulle finnas fingeravtryck. Sebastian hade grälat med en okänd kvinna igår kväll, antagligen just innan han blivit mördad. Skulle denna kvinna kunna vara mördaren? Det återstod att ta reda på vem det skulle kunna vara. Han skrev ner allt han visste i ett anteckningsblock.
Kanske skulle saker och ting klarna efter att ha pratat med fru Holmqvist. Han snurrade pennan mellan sina fingrar och såg tankfullt ut i tomma luften.
En halvtimme senare hördes en svag knackning på dörren. Erik reste sig från stolen och öppnade dörren.
"Fru Holmqvist, förmodar jag" sade han och steg åt sidan "Stig på"
"Tack" sade hon. Med försiktiga steg gick hon in i kontoret och såg sig omkring. Erik lyfte fram en till stol och ställde den på andra sidan skrivbordet.
Han satte sig på den andra stolen och visade att hon också fick sätta sig.
"Tack för att du kom. Tror du att du klarar av det här?"
Hon nickade försiktigt och knäppte händerna i sin famn.
"Hur var Sebastian, och vem umgicks han med?" började Erik och plockade fram ett anteckningsblock.
Hon började beskriva sin son med en kärleksfull ton, fylld med sorg. Sebastian verkade ha varit en trevlig och aktiv pojke. Han hade sporat mycket, och i skolan hade han klarat sig helt okej. Hon hade inte alls haft mycket problem med honom. Han var ensambarn och hon medgav att de kanske hade skämt bort honom lite. En ensam tår rann ner för hennes ansikte.
"Hade han några ovänner, eller någon som skulle vilja göra honom illa?"
"Nej. Inte vad jag vet. Alla verkade tycka om vår Sebastian." snyftade hon torkade bort tårarna.
"Han hade en flickvän förstås. För ett tag sedan, med han gjorde slut. Det var nog inte så länge sen. Hon verkade alltid vara väldigt svartsjuk och behandlade honom som en egodel. Oss emellan gillade jag henne inte alls. Hon hade alltid en sådan sorgsen och negativ aura."
Erik nickade och antecknade.
"Vad heter denna exflickvän?"
Hon funderade en stund och rynkade pannan.
"Alice..." hon såg ut i tomma luften medan hon försökte komma på efternamnet. "Berg... Nej, Stenlund."
"Alice Stenlund? Vi kanske ska ta och prata med henne också. Men tack så mycket för er tid. Vi ringer om ni behövs ytterligare" Han reste sig och följde henne ut.
"Jag gör allt för att hjälpa till. Prata med Alice, hon verkade kapabel till nästan vad som helst" i hennes ögon brann en eld av ilska och sorg. Erik lovade att göra allt han kunde för att skipa rättvisa.
~*~
Alice hade suttit vaken hela natten med sina tankar. Skuldkänslorna hade vällt upp inom henne med gämna mellanrum och hotat att kväva henne. Hon hade gråtit tills tårarna tagit slut och det inte fanns något mer att gråta ut. Ensam hade hon suttit i mörkret. Saknaden var så stor att det brände i bröstet.
"Han är borta." viskade hon återigen. För varje gång orden yttrades började tårarna flöda. När morgonen grydde satt hon ihopkurad i ett hörn och stirrade apatiskt in i väggen. Hela hennes kropp skakade av snyftningarna. Hon föreställde sig att Sebastian satt på ett moln och såg ner på henne. Vad skulle han tänka?
"Förlåt, Sebastian" mummlade hon innan hon föll in i en drömlös sömn.
När hon vaknade värkte det i ryggen och nacken av det hårda golvet. Solens strålar silade in genom de fördragna lila gardinerna.Långsamt satte hon sig upp och såg sig förvirrat omkring. Rummet var bekant. De gråa, och lila väggarna hade hon sett varje dag i snart fem år.
Men det var något som kändes främmande, men hon kunde inte komma på vad det var. Hennes blick vandrade vidare till möblerna. Bokhyllan stod på samma ställe som alltid, med samma böcker. Skrivbordet var överfullt var papper och andra saker, som vanligt. Hennes säng var obäddad, inget annorlunda. Hon funderade en stund till innan hon insåg att det var hon själv som var annorlunda. Minnena från gårdagen flödade över henne och smärtan återvände med sin fulla kraft.
En hård knackning skakade om henne.
"Alice! ALICE! Din eländiga sömntuta. Snuten söker dig!" hennes kära mor vrålade som vanligt utanför hennes dörr. Absolut inget ovanligt. Men hennes hjärna ville inte riktigt reagera. Men efter en stund förstod hon att det betydde problem att polisen var här. Hennes hjärta hoppade över ett slag och skenade sedan iväg.
Skräckslaget reste hon sig från golvet och gick mot köket med darrande ben. Skulle de komma på henne? Skulle hon kunna ljuga? Hennes tankar yrade omkring och när hon kom in i köket satt två poliser och iakttog henne vid köksbordet. Hon satte sig ner och stirrade ner i bordet i hopp om att försöka undvika polisernas blickar
"Var befann du dig igår kväll?" frågade den ena av dem efter att de förklarat gårdagens händelse och tagit hennes fingeravtryck, för säkerhets skull. Tårarna hade vällt fram igen och snyftande försökte hon låta övertygande.
"Jag var här hemma. Hela kvällen" sade hon och hennes röst skar sig på slutet. Poliserna såg halvt misstänksamma ut och vände sig till hennes mor.
"Kan du intyga det här?" frågade den ena som hade presenterat sig som Erik.
Hennes mors ansikte var ilsket och hon blängde på sin dotter.
"Hur skulle jag kunna hålla reda på var flickungen ränner om kvällarna? Kanske var hon hemma, kanske inte. Vad vet jag!?"
~*~
"Vad tycker du om det här?" frågde Erik av Tom när de satt i bilen på väg mot stationen. Känslan hos familjen Stenlund hade varit spänd och aggressiv. Ingen av dem hade känt sig välkommna och nu kände han sig väldigt illa till mods.
"Jag vet faktiskt inte. Hennes alibi är inte särskilt pålitligt och tyvärr har jag en känsla av att hon inte talar sanning."
Solen stod högt på himmlen och temperaturen var hög. Det dammade på gatorna och luften var torr. Erik parkerade bilen på sin parkeringsplats utanför stationen.
Svätten pärlades i pannan på honom så fort bilens luftkonditionering stängdes av. Temperaturskillnaden mellan utomhusluften och innomhusluften var enorm. Tack och lov hade de en gedigen luftkonditionering. Annars skulle det vara omöjligt att jobba på så här varma sommrar.
"Erik! Tom! Vi har fått resultaten från undersökningen av mordvapnet." deras kollega kom stormande mot dem och viftade med pappren i handen.
Erik plockade fram Alices fingeravtryck och de förde dem till deras expert.
"När får vi veta om de matchar?" frågade Erik ivrigt och hans ögon utvidgades.
"Inom en halvtimme. Vi måste vara 100% säkra" sade Kim, experten på fingeravtryck.
Halvtimmen tog länge och ingen kunde sitta stilla. Nervositeten var nästan olidlig och när Kim kom in i rummet med resultaten flög de nästan på honom för att få veta.
"Ta det lungt allihop! Men nu är det fastställt, det är endast Alice Stenlunds fingeravtryck som finns på mordvapnet" Tystnaden lade sig i rummet när sanningen avslöjades. Eriks telefonsignal bröt tystnaden och han tog fram den och svarade med skakig röst.
"Det var jag..." en viskande röst i andra ändan "Jag dödade honom. Det var mitt fel..."
"Alice? Alice lyssna på mig. Var är du?" han fick onda aningar
"Jag ville det inte! Jag älskade ju honom!" hennes röst lät hysterisk och den skar sig på slutet. "Men vi ska vara tillsammans. Jag ska komma till honom och ingen ska någonsin få skilja oss åt igen!"
Eriks puls ökade när han förstod vad som höll på att hända "Alice... gör det inte!"
Ett skott hördes och hans hjärta hoppade över ett slag. Han fick svårt att andas.
"Alice?!" men ingen svarade. Tystnaden efter skottet var hemsk och nu stod han med telefonen tryckt mot örat och hörde endast havets vågor i bakgrunden och måsarnas skri. Alice hade tagit sitt liv för att få återförenas med sin kärlek.
~*~
Emilie Autumn
Blyers, A3
~*~
Detta är då Emilie Autumn.
Hon är en av mina förebilder och är en helt
otrolig musiker, sångerska, låtskrivare...
~*~
Imaginaerum
Blyerts, kol... Massor med kol.
Men är ganska nöjd med resultatet.
Detta är ju då omslaget på Nightwish's nya CD "Imaginaerum".
:)
Har plockat fram ritplattan
Den andra är lite halvfärdig ^^
Dödens omfamning
~*~
Tiden är mystisk. Ibland går den snabbt och ibland så långsamt att man bara vill skrika. Tiden är obarmhärtig. Ibland vill man utbrista "Vänta, jag hänger inte med" men tiden väntar inte. På en dag kan ditt liv få en radikal vändning. På en timme eller till och med en minut kan allt förändras. Ibland händer något bra och ibland något tragiskt. Men tiden följer dig genom livet, eller är det du som följer tiden?
~*~
Vattnet under mig flyter stilla fram. Ovetande om min sorg, min rädsla. Ån slingrar sig vidare. Bron är öde. Jag är ensam. När jag tänker tillbaka och ser allt som fört mig hit kommer tårarna. Sakta rinner de ner för mina kinder för att sedan slå emot vattenytan. Dränkta i miljontals andra vattendroppar. Alla människor som älskat och stöttat mig. Varje händelse. Allt har lett mig hit. Jag hade så mycket kvar att ge.
Jag ser deras ansikten framför mig. Mammas rödgråtna ansikte, mina systrars ledsna och förvirrade miner.
~*~
Det var en vacker begravning. Kistlocket pryddes av röda och vita rosor. Orgelmusiken ekade mellan väggarna. Det var en underlig känsla. Att stå där vid deras sida utan att kunna trösta dem. Utan att kunna säga "Gråt inte mamma. Jag älskar dig"
"Moa gumman. Storasyster mår bra nu. Ta hand om er. Var snäll med lillasyster. Gör som mamma säger. Jag älskar er."
Så många ord som lämnats osagda. Så många ord jag velat säga. Men jag fick aldrig den tiden, den togs från mig. Jag var inte redo. Inte än.
När de bar ut kistan gick jag vid min mammas sida. Viskade tröstande ord, höll om henne, sade att allt skulle bli okej. Men skulle det bli okej? Jag visste inte. Gravstenen var vit och texten var skriven i svart. Den var vacker, min gravsten. Men det kändes konstigt att läsa dödsdatumet. Jag kom ihåg allt. Den hemska natten, den sista i mitt liv.
~*~
Det hade regnat. Gatorna var hala men jag gick försiktigt. Paraplyet som jag höll i handen frångade upp vinden vilket gjorde det svårt att ta sig fram. Mörka löv virvlade runt i luften. Gatan var tyst och öde. Jag kände mig ensam, men jag visste att det inte var långt hem. Då hörde jag rösterna. De skrattade och pratade högt. Jag snabbade på stegen, men de kom allt närmare. Jag hörde att de ropade på mig. Förskräckt vände jag mig om. Deras ansikten kommer för alltid att finnas i mitt minne. Men jag kände inte igen dem. Jag blev så rädd. Jag började springa. Fortare och fortare, men en av männen följde efter. Det kändes som om tiden gick så otroligt långsamt. Benen ville inte lyda. Jag önskade så innerligt att jag skulle vara hemma. Att jag skulle få krama om min mamma och få känna mig trygg. Men jag var inte hemma. Plötsligt kände jag hur fötterna halkade iväg under mig. Huvudet slog hårt mot trottoaren. Det sista jag fick uppleva i mitt liv var mannens alkoholindränkta andedräkt och de skrovliga händerna mot min hud.~*~
Jag kom aldrig hem och fick aldrig krama om min mor. Det finns inget jag kan göra åt det. Var det verkligen meningen att mitt liv skulle sluta på det här viset? Det är så många jag lämnat kvar. Så många jag saknar. Jag var inte redo att dö."Det är dags att gå vidare min vän" Förskräckt upptäckte jag att jag inte längre var ensam. Bredvid mig satt en ung man på broräcket. Jag såg ner i det mörka vattnet.
"Jag kommer sakna dem"
Han log tröstande mot mig
"Och de kommer att sakna dig. Men vi hör inte längre hemma här."
Han reste sig och började långsamt gå längs vägen. Jag tvekade en stund, men följde sedan efter.
"Jag älskar er" viskade jag och hoppades att vinden skulle föra fram mina ord.
Det kändes plötsligt annorlunda. Som om någon lyft en sten från mitt hjärta. Mannens ord ekade i mitt huvud "Vi hör inte längre hemma här". På något vis kunde jag ta till mig orden. Jag förstod. Det var dags.
Ett vitt ljussken uppenbarade sig framför oss.
"Kom" sade han och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog tag i den och vände mig inte om. Ett kapitel var avslutat och jag var redo att börja ett nytt. Vart jag än hamnade nu så visste jag att jag aldrig skulle vara helt ensam. De jag älskar kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag var inte rädd längre. Vi steg in i ljuset och lämnade denna världen bakom oss. Ovetande om vad som väntade. Men min själ hade slutligen funnit frid.
~*~
Välkommen till min blogg!
Här kommer jag att lägga ut några av mina noveller, teckningar, foton och sådant. Och vem är "jag". Jo en femton-årig tjej som gillar att skapa och drömma sig bort. Jag älskar också att läsa. Några av favoritböckerna är Harry Potter, House of Night, Vampire Academy, Hungerspelen och Dan Browns böcker. Dessutom är jag ett riktigt musikfreak. Kort sagt lyssnar jag mest på olika slags metal. Just nu lyssnar jag mest på Blutengel, Nightwish, Evanescence, Emilie Autumn, Plumb och HIM. Det var typ jag.
Enjoy folks!
